letstalkaboutbook.blogg.se

 

Titel: Roten till det onda. 

Författare: Peter Robinson

Utgivningsår: 1997 (svensk översättning kom 2011)

Genre: Deckare

 

 

Alan Banks är en kriminalkommissarie (om mitt minne vill sig rätt) i den fiktiva staden Eastvale i England. En dag får han ett lik på sitt bord (inte bokstavligen), en kille har blivit ihjälslagen i en gränd, efter att utredningen tagit vid kommer det fram att offret var aktiv i en nazistförening, genast blir ett par pakistanier som offret bråkade med under mordkvällen intagna på förhör, men under tiden som de sitter där, så går någon igenom offrrets hem. 

 Nu måste Banks hitta mördarren, innan det är för sent Bam bam BAM!!

 

 

 

Okej, jag ska ärligt erkänna att jag kanske tänjde en aning på sanningen härom dagen när jag hävdade att jag bara läste bra böcker. Men då jag läser mycket böcker och smak är så subjektivt så kan inte alla titlar passa alla människor, tack och lov. Och idag ville inte jag sitta och lovorda ännu en favorit från min hylla, utan jag ville lyfta fram en bok som jag faktiskt tyckte var skit, rent ut sagt. 

 

 Jag har nu också fått erfara att kassa baksidetexter är skrivna av folk som antingen inte läst en bok, eller som inte tyckte om en bok. Då blir de så där klyschiga som min lilla text här ovan blev.  

Det har snart gått ett år sen jag dömde detta att vara "Den stora bokbesvikelsen 2015" och ett halvår sen jag gav bort mitt ex, (och så lite mindes jag av innehållet att jag fick gå till Wikipedia för att kolla upp vad huvudpersonen heter), men frukta icke, känslorna och tankarna som fanns då, finns kvar. 

 

Så hur kommer jag över detta mästerverk av besvikelse och tristess? Jo, jag och min syster var i Ullared, vi traskade runt i bokaffären och vissa böcker var 3 för 99. Då jag hittade en bok av min favoritförfattare som jag ville ha så rotade jag såklart fram två andra, varav denna var en av dem. Titeln lockade även om baksidetexten var "Meh", men jag gillar deckare stor del av tiden så den fick följa med. 

 

Så tillbaka till mina åsikter. 

 Som tidigare nämnt så gillar jag deckare, eller, jag gillar smarta deckare. De som lyckas lura en totalt så man sitter helförvånad under upplösningen eller de som lägger ut små detaljer genom boken så man som läsare själv ska kunna lista ut gärningsmannen innan det avslöjas. 

Vad jag inte gillar är förutsägbara deckare. De där det känns som om författaren har tagit en klassisk mall för en dålig deckare och lyckats pricka av varje punkt. Jag tror att jag var fem kapitel in i boken när jag sa till min lillasyster vilka jag trodde var gärningsmännen, det visade sig att jag hade rätt. (Och om ni undrar varför jag blandade in min syster i min läsning så var det för att det inte är så tillfredsställande att säga "Vad var det jag sa!!" till sig själv. ;)) 

 

 Så i alla fall, fett förutsägbar, sjuk besvikelse, karaktärerna är väldigt platta och jag känner inte att någon karaktärsutveckling fanns med i bilden alls nästan, som sagt, kom ju inte ens ihåg vad huvudkaraktären hette. Men min lilla tripp runt Internet innan jag började skriva berättade också att detta är bok 8 eller 9 (orka gå till fliken som har denna informationen) i en serie om Alan Banks, vilket skulle förklara, om än Inte ursäkta, att man inte lär känna honom. Jag visste inte när jag läste boken att den hörde hemma mitt i en serie när jag läste den, jag kan inte minnas att referenser gjordes till händelser i tidigare böcker och om det inte är tydligt, så ska en bok kunna stå för sig själv.  

 (Heck, jag har läst en serie på närmre 50 böcker där, inte alla visserligen, men väldigt många av böckerna kan stå på egen hand.)

 

En bok i en serie ska dessutom, i min mening, ge en mersmak på att läsa resterande böcker i serien. Jag fick ingen sådan lust kan jag tala om. 

 Språket i boken vill jag minnas kändes alldagligt, snudd på intetsägande och ja, jag tänker uttrycka mig om språket trots att boken är översatt. För jag har läst böcker av min favoritförfattare både på svenska och på hans modersmål engelska och om en författare har ett eget språk, så går det att översätta. 

 

Känner att jag nu har släppt tangenterna väldigt många gånger för att ilsket hötta med nävarna åt... luft... för det är ungefär de känslor som framkallas imig när jag tänker på detta alster. 

 

Så för att sammanfatta: 

Jag presenterar idag en bok som är: 

Förutsägbar

En besvikelse

Alldagligt och intetsägande skriven

Inte ger mersmak

Med platta karaktärer

 

Så ja. Läs den på egen risk. 

Jag ger boken, hrm får vi ge minus tro? För om vi får ge minus så ger jag boken -3 av 5 prickar. 

 

//Nina