letstalkaboutbook.blogg.se

 

 

Titel: Den Engelske Patienten

Författare: Michael Ondaatje

Utgivningsår: 1992

Genre: Romantiskt drama

 

Handling:

Hana är 20 år och andra världskriget går sakta mot sitt slut. Hon är en sköterska, kommen från Kanada för att plåstra om de sårade, tillsammans med en svårt bränd man stannar hon i ett gammalt kloster i Italien, för att under sin patients sista dagar ta hand om honom.

  Lazlo de Almázy krashar med sitt flygplan i Sahara, han blir svårt bränd, tas om hand av en Beduinstam och hamnar mot slutet av kriget i Italien, där han tas om hand av Hana. Han vet inte vem han är, men mot slutet av sitt liv kommer fler och fler minnen tillbaka och han berättar sin historia som han minns den. Han berättar om en kvinna. 

 David Caravaggio har alltid ett par konstiga vantar på sig, han har inga tummar. David kände Hana i Kanada, han var vän med hennes far. När han hör talas om att hon ensam tar hand om engelsmannen i det gamla klostret så beger han sig dit. 

Kip en sikh som desarmerar bomber, har en ovilja att skapa band i detta land som inte är hans och med en ofrivillig kärlek som aldrig kan bli till Hana. 

 

Egna reflektioner:

Det finns en mening som jag tror, aldrig kommer sluta finnas. Den meningen är: Boken var bättre. 

 Meningen sägs alltid efter att en bok har filmatiserats, för om man har läst en bok innan man ser en film så kommer man alltid vara partisk. 

Men tänk att man ser filmen först och att den filmen faktiskt är så bra gjord att när man väl läser boken så blir boken lite som en besvikelse. 

Det hände för mig första gången jag läste Den Engelske Patienten, jag är en av de få människorna på den här planeten som helt ärligt älskar den filmen och inte tycker att den är det största sömnpiller som finns. Så när jag först hörde boken (ljudbok ftw om uppläsaren har en fantastisk röst) så kändes det en aning antiklimatiskt. Jag har ju levt under tanken att boken alltid är bättre. 

 

Jag har lyssnat på boken en 30-40 gånger sen den första (2012) och jag har vant mig vid att historierna skiljer sig åt en aning om än inte så mycket att det stör. Alla personerna är på rätt plats hela tiden, men deras anledningar att ta sig dit varierar en aning, det finns ett släktskap mellan två karaktärer i boken som inte finns i filmen och ett par scener är annorlunda. Utöver det är historien densamma.

 

Michael Ondaatje har ett mycket vackert språk, han skriver subtilt men utförligt och förklarar de fyra huvudindividernas tankar och anledningar att vara där de är på ett gripande sätt, som gör att man bryr sig om de alla fyra. 

 Boken är inte skriven i kronologisk ordning, den hoppar mellan innan kriget och slutet av kriget för att mot slutet göra ett hopp på flera år. Det kan på grund av detta göra att man inte förstår boken till fullo om man är okoncentrerad när man läser den, och jag tror att man behöver läsa den ett par gånger innan alla pusselbitar faller på plats. Inte ens när en individs historia berättas så berättas den i kronologisk ordning. 

 Boken är som ett pussel, alla bitar är utspridda över sidorna och det är lyssnaren själv som får pussla ihp det till den bild de vill se.

Mitt pussel såg ut som följer:

Det är en vacker berättelse om en man som älskade så passionerat att det kostade honom livet. 

En berättelse om en ung kvinna som förlorat allt utom sitt liv. 

En berättelse om en man som förlorat sina tummar helt i onödan. 

En berättelse om en man, som blev förälskad, men lämnade sin kärlek för att hennes hud hade fel färg. 

 En berättelse om kärlek, svek, svartsjuka, passion, mod och familj. 

Jag rekommenderar dessutom starkt ljudboken läst av Ralph Fiennes, som spelade huvudrollen i filmen. Den mjuka brittiska stämman rakt in i öronen är rätt fantastisk. :) 

(Jag råkade faktiskt slumra till där jag satt på balkongen och solade igår, till den här boken) :)

 

Boken får 5 av 5 prickar.

 

//Nina