letstalkaboutbook.blogg.se

 

 

Titel: ALIVE

Författare: Piers Paul Read

Utgivningsår: 1974 ny utgåva 2012

Genre: Biografi

 

Fredagen den 13 Oktober 1972 kraschar det Uruguayanska flygplanet Fairchild i Anderna. Sammanlagt fanns 45 personer ombord planet, inom ett par dagar var de 29 och den 21 December 1972 kom 16 män tillbaka till civilisationen. 

 I tio veckor var de fast i ett av de värsta klimaten på vår jord, skadade, frusna, trötta, hungriga och sorgsna över sina nu döda kamrater och släktingar. Efter tio dagar gav den Chileianska räddningtjänsten upp och de ansågs döda. Räddningen skulle alltså inte komma. Den lilla proviant de hade tog slut och de hade bara två val kvar, 1. Sätta sig ner och dö, eller 2. Äta kropparna av sina döda kamrater och själva klättra över bergen i väst för att hitta hjälp.

 

De valde alternativ 2. 

 

 

 

 Det är med tårar kvar på kinderna som jag ska försöka återberätta historien om de som överlevde något jag inte ens kan föreställa mig. Den här boken har varit min följeslagare i en dryg vecka nu och mycket av den lästiden har varit i solen på min balkong. När jag åt min gröt så åt de köttet, lungorna, levern, hjärnorna och inälvorna av sina döda vänner. Jag åt för att stilla mitt behov, de åt för att överleva. 

 

1992, 20 år efter kraschen kom det ut en film, filmen är baserad på boken och det var genom filmen jag kom i kontakt med denna historia från första början. Min mamma har filmen och satt en dag för flera år sen och tittade på den, jag frågade vad hon såg och hon svarade "Den där de äter varandra" hon kunde inte minnas namnet på filmen, jag visste inte vad jag skulle tro. Hon förklarade senare samma dag vad den handlade om, jag såg filmen. 

 

Boken är uppdelad i femton delar, varje del innehåller 2-6 kapitel och vad som saknas i filmen, men som finns i boken är föräldrarna, de tre eller fyra sista delarna handlar om efter att två av överlevarna kommit ner till Chile och deras räddning och livet efteråt. Men innan det tar varannan del och talar om de som överlevt kraschen, vad de gör för att fylla sina dagar, hur de påverkas av klimatet och av sin diet, varannan del följer föräldrar och släktingar till de som var på planet, vi får möte några kämpar till föräldrar som själva startar räddningsaktioner och när den mest påstridiga föräldern fick belöningen att se sin sons namn på listan över de som överlevde, så grinade jag som ett barn. Ja jag är lättpåverkad av böcker och tar gärna till tårarna när jag läser. :D

 

Det ska nog mycket till för att inte bli påverkad av den här historien dock. 

 Man kommer så nära inpå dessa människor i deras sorg, man känner med överlevarna för vad de gjorde, men man känner även med de föräldrar som aldrig fick se sina söner igen och som dömde överlevarna en aning för att det inte ens fanns en intakt kropp kvar att begrava. Men de insåg ju precis som alla andra, att hade deras söner överlevt, hade de fått göra samma sak. För om det finns något som alla har gemensamt oavsett nationalitet, så torde det vara självbevalersedrften, överlevnadsinstinkten. 

 

En sak som jag fann både positiv och negativ med boken är den brutala ärligheten den ibland för. Det är en av sakerna jag gillar mest med biografier av detta slag, men också en av sakerna jag gillar minst. I detta fallet handlar det om den brutala ärlighetn om deras tarmar. Det säger sig självt att en diet på kallt, rått kött i flera veckor inte kommer sitta så fint i magen till slut, samtliga överlevare blev enormt förstoppade och det tog den värst drabbade 34 dagar innan han kunde tömma tarmen, efter detta följde en period av extrema diarréer, men med en förstoppning som fungerar som kork, så var överlevarna ibland tvungna att gräva loss korken med händerna för att kunna lätta sin börda. 

 Att jag råkade läsa den här delen just när jag åt frukost en morgon hjälper kanske inte deras sak. ;)

 

Jag rekommenderar i vilket fall start både boken och filmen. Jag tror att det om inte annat kan starta intressanta diskussioner om vad vi själva skulle göra för vår överlevnad. 

 

Boken får 4 av 5 prickar. (Jag önskar vi hade en högre skala, så hade det varit lättare att inte ge alla böcker 5 av 5. Och ja, jag läser bara bra böcker. ;))

 

//Nina